Det nya europeiska direktivet (EU) 2019/944 [1] fastställer gemensamma regler för den inre marknaden för el och ändrar den tidigare förordningen som bygger på direktiv 2012/27/EU [2]. Dokumentet går inte in på detaljerna för genomförandet (som i många fall inte anges i själva direktivet utan lämnas till de olika nationella regeringarna i medlemsstaterna) och fokuserar på de allmänna riktlinjerna. Det är tänkt att vara en mycket kortfattad sammanfattning som är strukturerad kring fyra huvudlinjer: 1) Förändring av energimodellen. 2) Stärkandet av de aktiva konsumenternas roll som den viktigaste källan till flexibilitet. 3) Genomförandet av energisamhällen. 4) Förändring av utveckling, planering och förvaltning av distributionsnät.
Behovet av en ny energimodell
När det gäller den nya energimodellen erkänner man i förordningen behovet av förändring och föreslår att man uppmuntrar den genom att tillhandahålla en långsiktig stabil reglering som främjar investeringar i denna nya modell. Å ena sidan kommer den ökande elektrifieringsprocessen otvivelaktigt att leda till en ökad efterfrågan på elektrisk energi, och å andra sidan är målen när det gäller att minska den globala energiförbrukningen och minska koldioxidutsläppen i Europeiska unionen mycket tydliga. Om vi vill minska den globala energiförbrukningen i ett sammanhang med växande efterfrågan på elektrisk energi har vi därför inget annat val än att införa radikala förändringar i systemet som gör det möjligt för oss att utnyttja de installerade resurserna till det yttersta, öka effektiviteten och minska kostnaderna. Både distribuerad produktion och klimatkontrollsystem baserade på värmepumpar, elfordon med konventionella eller dubbelriktade laddningssystem för tillämpning av V2G, elektriska energilagringssystem osv. kommer att öka den totala belastningen på elsystemet i fråga om energivolym, men de kommer också att ge systemet flexibilitet eftersom denna typ av produktion/belastning är flexibel, dvs. den kan regleras relativt enkelt utan att ge upphov till komfortförluster för slutanvändarna. Hanteringen av flexibiliteten hos nya belastningar/generatorer som installeras i distributionsnätet är en viktig faktor för att uppnå dessa mål.
Stärkande av aktiva konsumenter: Att hantera deras flexibilitet på ett aggregerat sätt
Europeiska unionen erkänner behovet av att sätta aktiva konsumenter som kan delta i program för efterfrågeflexibilitet i centrum för lösningen. EU definierar begreppet efterfrågeflexibilitet som "slutkundernas förändring av sin elanvändning från sina normala eller nuvarande förbrukningsmönster som svar på marknadssignaler, inklusive som svar på tidsvariabla elpriser eller stimulansbidrag, eller som svar på acceptansen av slutkundens bud på att sälja en minskning eller ökning av efterfrågan till ett pris på en organiserad marknad, antingen ensamt eller genom aggregering". I denna definition behandlar Europeiska unionen två begrepp för efterfrågeflexibilitet, å ena sidan den så kallade implicita efterfrågeflexibiliteten där kunderna anpassar sin förbrukning manuellt eller automatiskt till pris- eller incitamentssignaler som varierar över tiden. Å andra sidan gör uttrycklig efterfrågeflexibilitet det möjligt för en tredje part, i allmänhet en aggregeringsenhet, att utföra åtgärder på slutkonsumentens flexibla enheter.
Det kommer att föreskrivas att alla kundgrupper, vare sig de är kommersiella, industriella eller hushållskunder, måste ha tillgång till elmarknaderna för att kunna kommersialisera sin flexibilitet, och i detta avseende erkänns betydelsen av aggregatorns roll i hanteringen av dessa kunders flexibilitet. Dessutom kommer kunderna att kunna avtala om förvaltningen av sin flexibilitet med en aggregator som naturligtvis kan vara oberoende av deras distributör, men också av den återförsäljare som kunden har ingått ett leveransavtal med.
Förordningen garanterar också integrering av laddningssystem för elfordon, men går ännu längre. Den erkänner befintliga rättsliga och kommersiella hinder i form av alltför höga skatter och administrativa bördor och planerar att avlägsna dem. Den kommer därför att uppmuntra användningen av egenproducerad energi, dess användning i lagringssystem och dess inmatning i nätet. Man nämner uttryckligen behovet av att främja alla typer av lösningar för elektrisk rörlighet, intelligenta laddningssystem, V1G- och V2G-teknik. I direktivet erkänns dessutom att bristen på information i realtid eller nästan realtid på konsumentnivå och att detta är absolut nödvändigt för att genomföra denna typ av genomförande och är en olöst fråga i det nuvarande systemet. Det kommer därför att bli nödvändigt att främja införandet av intelligenta mätsystem som gör det möjligt för konsumenterna att delta i alla program för efterfrågeflexibilitet (implicit eller explicit).
En ny aktör på scenen: Energigemenskaper
När det gäller genomförandet av den nya rollen som "energigemenskap" eller "energimedborgargemenskap" definierar EU denna nya aktör i systemet som en juridisk person som:
- bygger på frivilligt och öppet deltagande och vars faktiska kontroll utövas av partners eller medlemmar som är fysiska personer, lokala myndigheter, inklusive kommuner, eller småföretag,
- vars huvudsyfte är att ge miljömässiga, ekonomiska eller sociala fördelar till sina medlemmar eller partners eller till den plats där den är verksam, snarare än att generera ekonomisk avkastning, och
- deltar i produktion, även från förnybara källor, distribution, leverans, konsumtion, aggregering, lagring av energi, tillhandahållande av energieffektivitetstjänster eller tillhandahållande av laddningstjänster för elfordon eller andra energitjänster till sina medlemmar eller partner.
Energisamhällen utgör en annan mekanism genom vilken deras medlemmar eller partner kan delta på elmarknaderna, eftersom de i detta fall företräds av själva samfundet. Genomförandet av denna typ av gemenskap leder inte bara till ökad energieffektivitet och miljöfördelar, utan gör det också möjligt för vissa konsumenter att ta del av fördelarna med de olika elmarknaderna. Energikommuner ses dessutom som en mekanism för att bekämpa energifattigdom, vilket innebär att denna nya aktör förutom de tekniska och ekonomiska fördelarna med styrning av efterfrågesidan som beskrivits ovan även har sociala fördelar.
Man bör också ta hänsyn till att lagstiftningen gör det möjligt för dessa typer av energisamhällen att inrätta egna distributionsnät och att bli eldistributörer med fullständiga rättigheter och skyldigheter. Som nämndes i föregående punkt måste man efter att ha övervunnit de rättsliga hindren främja en mentalitetsförändring i samhället, och dessutom måste den avancerade mätinfrastruktur som installeras i själva samhället göra det möjligt för dess operatörer att förvalta samhällets tillgångar i realtid eller kvasirealtid.
Anpassning av distributionsnätet till detta utmanande scenario
När det gäller förvaltningen av distributionsnätet fortsätter det nya direktivet att föreskriva en tydlig modell för åtskillnad av verksamheterna och att främja modernisering och ökad övervakbarhet av näten från operatörernas sida som den viktigaste åtgärden för att främja spridningen av distribuerade resurser och för att hantera deras flexibilitet.
Man bör komma ihåg att distributören huvudsakligen får sin ersättning genom de inkomster som erhålls genom att de agenter som använder dess infrastruktur betalar en avgift för tillträde. Dessutom belönar staterna distributörerna med en procentuell andel av de investeringar de gör för att upprätthålla sina nät i optimala förhållanden. Den nya förordningen innebär att dessa incitament minskas. Denna åtgärd kommer att leda till en minskning av de inkomster som distributionsföretagen får för att underhålla och uppgradera sina nät i ett sammanhang där den energi som förvaltas i dem utan tvekan kommer att öka.
Med detta regelverk är det enda sättet att på ett lönsamt sätt integrera de olika distribuerade resurserna i stor skala utan att skapa ständiga överbelastningsproblem i distributionsnätet att hantera dem på ett optimalt och samordnat sätt. I detta syfte kommer de olika staterna att införa nätkoder som är tillämpliga på distributionsnäten så att de har verktyg som gör det möjligt att hantera överbelastning i realtid.
EU:s ståndpunkt om lagringssystem är märklig, eftersom det uttryckligen anges att distributionsnätsoperatörer inte får äga, utveckla, förvalta eller driva energilagringsanläggningar, eftersom lagringstjänster måste baseras på marknadsmekanismer och därför inte kan genomföras av aktörer vars verksamhet är reglerad, vilket är fallet med distribution. En distributör kan endast äga ett lagringssystem om det är helt integrerat i nätet och inte används för balansering eller hantering av överbelastning. Detta är mycket viktigt för utvecklingen av affärsmodeller som till exempel bygger på V2G-teknik.
[1] Europeiska unionens råd, "Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU", 2019.
[2] Europeiska unionens råd, "Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 19 december 1996 av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG", 2012.
